att få prata med en som deltagit i min "barndom" va ngt som verkligen behövdes för att få mig en funderare.

svårt att inse och jäkligt svårt att förstå hur två i "familjen" upplever både mig o situationen helt annorlunda!

för det första ser ajg mig som en ganska undertryckt tyst blyg tjej som inte våga göra ngn förnär i skolan , o hemma våga jag väl lite mer, men va blyg för föräldrarnas bekanta.

det finns en enda människa, en enda som jag verkligen hatar, avskyr, sku kunna spotta på.. ja jag sku faktiskt aldrig kunna acceptera denna människa som eg inte gjort mig ngt... eller jaa.. e ju hur man ser på saken...

OCH han vet även om det... o vad har gjort för att få ett barn på redan då ca 8bast när hatet kom direkt fr en klar himmel. utan att eg behöva öppna truten!

men denne jag träffat o fått pratat med, hade tyvärr alla tider trott att jag avskytt honom, haft han som en bov... med en gång inser jag att kommunikation är jääävligt bra. för typ 20år o aldrig trott jag inte tålt han.. va.. när han e en av dom vettigare jag minns...

man ska glömma o gå vidare men ofta kommer man tillbaka till verkligheten till hur livet va förr... på både gott o ont!