jag anser mig som en utnött singelmorsa har ett tomrum.
ngn som verkligen kan saknas, o aspelut behövs.
uppskattningen för allt man gör, eller det man gör..
ibland känns det som varken barnen eller omgivningen uppskattar det man gör för sig själv, barnen o ev ngn när o kär.
det är då man känner sig otillräcklig... fullständigt otillräcklig.
för mig kan det som jag skulle kunna " kasta in handduken" o ge allt ansvar för allt
till ngn annan.
det är inte bara så lätt o handskas med barn, o detdär att "du måste skaff dig ny karl" för s**an
men ske se ut o va till ngt för att ngn vill ha en å, tydligen e jag skapt så här o inte som andra vill o tycker..
så.. ska man ta tillvara på " den uppskattning" (uppvaktning) man får, o va nöjd eller vänta in i ålderdomen efter att få träffe den rätte?
ja fråg inte mig, för livet ha tagit avstånd fr mig.. o jag ebbar ut, i ren tristess...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar